Ang. evig tillväxt, en skrivövning

Varför evig tillväxt i ett kapitalistiskt samhälle är ohållbart har en lätt och en komplicerad förklaring. Den lätta är att vi bor på en planet med begränsande resurser. Självklart kan vi hoppas på att det dyker upp nya resurser, som massor av olja under Antarktis eller att det kommer bli ekonomiskt fördelaktigt att föra gruvdrift på asteroider. Men att förvänta sig att något av detta ska hände är tämligen naivt. För att ta reda på den mer komplicerade förklaringen, som till skillnad från den lätta är exklusiv till det kapitalistiska samhället, så måste man först svara på frågan: Kan man ha kapitalism utan tillväxt?

För att ta reda på detta måste vi först veta vad kapitalism är.

Kapitalism är ett sätt att organisera produktionen genom privat ägande av produktionsmedlen, med produktion för vinst och där distributionen sker via en marknad. För att konkretisera detta kan vi ta ett enkelt exempel, som en skofabrik. Skofabriken är ett produktionsmedel, för det är genom denna fabrik man tillverkar skor. Andra exempel på produktionsmedel kan vara allt från en traktor till en tv-studio, alltså något man använder för att producera någonting. Skofabriken ägs av en kapitalist, inte av dem som jobbar där eller av samhället i stort utan av just en kapitalist, detta kallas privat ägande. Privat egendom ska inte blandas ihop med personlig egendom, privat egendom skulle till exempel vara en skofabrik medan personlig egendom är någonting som är för personligt bruk som en tandborste, en kavaj, en säng eller en potatis. Var olika människor drar gränsen mellan privat och personlig egendom varierar lite. Jag nämner bara detta för att visa brukar missförstå vad marxister menar med privat ägande. Men för att återgå till vårt exempel, i detta fall är det en skofabrik som ägs av en kapitalist, som vi för enkelhetens skull ska döpa till Joakim (självklart kan kapitalister ta form av aktieägare etc. men vi håller det enkelt). Joakim driver denna fabrik i ett enda syfte, även fast Joakim kanske säger att det är för att producera bra skor till ett rimliga priser eller fullfölja sina drömmar, det syftet är att producera vinst.

Det är vinstjakten som är motorn i ett kapitalistiskt samhälle, det skulle varenda människa oavsett politiskt tillhörighet hålla med om. Det är jakten på vinst som för med sig tillväxten, varför förklara jag snart.

Innan vi går vidare borde jag först förklara vad vinst är och varifrån det kommer. Det är helt enkelt värdet, i form av pengar, en kapitalist får ut av sitt företag. I vårt exempel så är det pengarna Joakim tjänar på att äga sin skofabrik, som han får genom att sälja skorna som fabriken producerar.

Nu vet vi vad vinst är, men var kommer det ifrån? Joakim kan inte spendera sina dagar med att spela squash och varje fredag gå ner till sin fabrik och ta en hög med pengar som fabriken spottar ut som om världen bara var ett enda stort clickerspel. Så vad måste Joakim göra för att skapa vinst? För att ta reda på det så går vi in på arbetsvärdeteorin som upptäcktes av Adam Smith, och senare vidarearbetades av liberala ekonomen David Ricardo och sedan av Karl Marx. Den går, väldigt förenklat, ut på att värde kommer ifrån arbete, inte i allt arbete och allt arbete skapar inte lika mycket värde. Därmed måste Joakim anställa arbetare till sin fabrik så att de kan tillverka skor. Hade ingen människa jobbat där hade inget värde uppkommit på grund av att inga skor hade tillverkats. Joakim måste betala sina arbetare dock, borgare som han halshögg inte Marie Antionette för ingenting vi ska ju nu leva i en fri värld och så måste ju arbetarna äta och så. Men Joakim måste också (och vill) ha vinst. Det är därifrån utsugningen i det kapitalistiska kommer, det är arbete som skapar värde men en del av det värdet måste också gå till vinst. Därför får inte arbetarna allt sitt arbete i lön. För att återgå till vår skofabrik, låt oss säga att Joakim har anställt tio arbetare som tillsammans under en dag producerar skor för 200kr (för att hålla matten enkel). Så varje arbetare skapar alltså 20kr i skor varje dag. Men arbetarna kan inte få 20kr i dagslön för då skull inte företaget gå med vinst och Joakim skulle inte få några pengar själv. Därför kanske varje arbetare bara får 10kr i lön och de resterande pengarna går till vinst. Så här har vi en mellanskillnad på 10kr, det är vad marxister skulle kalla 10kr mervärde, och därmed också blir arbetarna utsugna till 100%.

I det kapitalistiska produktionssättet så finns det dock ett steg till, ett väldigt uppenbart steg. Till skofabriken igen. Nu har Joakims fabrik skapat massor av värde i form av en hög med skor, men dem gör inte så stor nytta när dem bara ligger där, och ännu viktigare än nytta så blir ju Joakim inte rik på att skorna bara ligger där. Nej, vad Joakim måste göra är att få ut sina skor på marknaden och sälja dem. Detta sker oftast genom att Joakim säljer de till en affärskedja som senare säljer de vidare till privatpersoner eventuellt möjligen med andra mellanhänder. I detta marknadsinträde så händer någonting med skorna, dem blir nu varor. Men någonting annat händer också, skorna får ett pris i till exempel kronor. Det är just i detta steg många lite mer IQ-befriade liberaler brukar missa någonting väldigt viktigt med Marx arbetsteori lära (också det den annars väldigt smarta Adam Smith missade), nämligen att värdet på varorna inte direkt översätts till ett pris. Detta är för att alla varor har två värden, ett bruksvärde (arbetet som lagts ner i varan) och bytesvärdet (priset på varan på marknaden). Liberaler har ju som oftast svårt att ha mer än en tanke i skallen samtidigt och tar ofta hur betingelser verkar vara för deras natur. Det är därför priset på samma vara kan variera trots att ingenting är annorlunda med varan i samhällen där marknader existerar (vilket är mer än det kapitalistiska, se till exempel antika Grekland). I en planerad ekonomi (som också kan ta andra former än socialism) så kan man därför få en mer korrekt uppfattning vad olika sakers egentliga värde är (i form av arbete och resurser), istället för att det fördunklas i en marknadslogik.

Värde skapats alltså inte genom utbyte på marknaden. Självklart kan individer tjäna pengar genom att köpa billigt och sälja dyrt, då har någon vunnit på det och någon annan förlorat. Annars skulle värde inte kunna skapas i ett icke-marknadssamhälle. Låt oss säga att Joakim ska sälja en sko som vanligtvis kostar 20kr men att det nyligen har blivit en skobrist för att en skoaffär gått i konkurs, då skulle Joakim kanske kunna sälja sin sko för 30 kr istället. Detta trots att denna sko inte blivit bättre, det är fortfarande en sko i samma kvalité, som används likadant och har lika mycket arbete nerlagt i sig som om den hade kostat 20kr. Bruksvärdet är detsamma men bytesvärdet har ändrats. Det betyder att den som köper skon har spenderat mer av sina pengar men fått lika mycket som den annars skulle fått. Det har inte skapats mer sko i världen, inte mer bruksvärde. En individ kan alltså få mer värde ut av ett utbyte, men det totala samhällsvärdet är likadant.

Nu vet vi vad vinst är och varifrån det kommer, men varför är vinst mer än bara trevligt för kapitalisten utan nödvändigt för att ett företag ska kunna fortsätta (därmed nödvändigt för att en kapitalist ska kunna fortsätta vara en kapitalist).

Varför vinst krävs i en kapitalistisk ekonomi är ganska lätt. Går ett företag med förlust så går det i konkurs till slut, inget komplicerat med det. Ifall Joakims skofabrik skulle sluta få in tillräckligt med pengar för att kunna betala alla nödvändiga utgifter och löner så skulle fabriken vara tvungen att lägga ner. Skulle skofabriken bara få in tillräckligt för att gå runt så skulle produktionen aldrig kunna öka i takt med andra vinstdrivande fabriker. Låt oss säga att Joakims konkurrent Guld-Ivar börjar producera skor med en ny maskin som tillverkar skor dubbel så snabbt som Joakims fabrik. Detta skulle sänka priset under det som Joakim kan ta betalt för sina skor, därmed har Joakim valet att antingen expandera sin fabrik så att den producerar lika snabbt som Guld-Ivar eller låta sitt företag gå i konkurs eller bli uppköpt av ett annat företag. Detta vill inte Joakim, då skulle han inte kunna vara kapitalist längre utan skulle vara tvungen att bli en arbetare. Den individuella kapitalisten är därför beroende av att få vinst. Den individuella kapitalisten måste också expandera konstant för att kunna konkurrera med andra företag, antingen måste kapitalisten köpa upp andra företag eller bli uppköpt själv. Att äta eller att ätas. Detta är också en anledning till att det är svårt för s.k. ”småföretagare” att tävla på marknaden. De har varken lika stora inkomster eller ha kunnat investera i alla möjliga företag som en mer etablerad kapitalist. Det är också på detta sätt kapitalismens monopoliska tendens uppkommer, alltså att den ekonomiska makten hamnar i färre och färre människors händer och i större och större företag.

Vinsten är anledning till att evig tillväxt är nödvändigt för att kapitalismen ska fortsätta att existera. Detta till skillnad från många andra produktionssätt. Till exempel under feodalismen fanns det inget krav på evig tillväxt, fanns det tillräckligt med resurser för att ingen skulle svälta var läget stabilt. Därför berodde kriser under feodalismen ofta på utomstående problem (som svält eller naturkatastrofer) medan kriser under kapitalismen till merparten beror på motsättningar inom kapitalismen. Självklart fanns det krig, uppror och maktkamper inom feodalismen som berodde på produktionssättet också, men dessa var inte relaterade till tillväxten.

Denna jakt på vinst är mer problematiskt än vad den först verkar på grund av vad som inom vänsterkretsar kallas ”vinstkvotens fallande tendens”, alltså att vinsten utvecklas till att bli en mindre och mindre del av ett företags omsättning. Det finns flera samspelande anledningar till vinstenkvotens fallande tendens och alla är inte alltid i spel i alla situationer. Men nu ska jag förenklat förklara två.

Vi återgår till Joakim. Joakim har 10 arbetare på sin fabrik som har var sin dagslön på 10 kronor. Joakim är en följare av Adam Smiths principer och får därför bara 50 kronor om dagen. Varje dag producerar fabriken skor för 200kr, låt oss säga att de resterande 50 kronor återinvesteras i företaget. Arbetarna spenderar varje dag 10kr för sitt uppehälle och Joakim lyxar till det och spenderar 25kr om dagen. Låt oss ta till en ordentlig abstraktion och anta att det enda som finns att köpa i denna ekonomi är skor och delar till skofabriker. Detta betyder alltså att vinsten kommer minska nästa dag för att konsumenterna inte har lika mycket pengar att spendera på skor. Detta kanske verkar som ett lite smålöjligt exempel, men på en samhällig nivå är det detta som händer. Mekanismen med konsumtion för vinst är en motsättning. Dock har stater i ett försök att upprätthålla kapitalismen (eller för att ha en stark ekonomi som en politiker skulle utryckt det) kommit på olika mekanismer för att försöka minska detta problem.

Automatisering är också en anledning till att vinstkvoten faller, vilket många skulle tycka är lite paradoxalt då det gör det möjligt för en kapitalist att tillverka mer produkter snabbare. Men låt oss tackla två anledningar till att automatisering minskar vinstandelen.

Den första liknar till viss del den ovanstående förklaringen. Det är helt enkelt att maskiner tar människors jobb. Självklart finns det folk som säger att detta inte stämmer, utan att maskiner skapar jobb vilket makar absolut noll sense. Varför skulle en kapitalist vilja investera i dyra maskiner ifall kapitalisten skulle vara tvungen att betala ut lika mycket löner till arbetarna som utan maskinerna? I så fall förlorar människor sina jobb och så finns det färre konsumenter som kan köpa det maskinerna producerar. Ifall kapitalisten anställer lika många för att hålla igång maskinerna betyder det att maskinerna måste producera i mycket snabbare takt än utan en maskin. Då får man inte mindre konsumenter på marknaden, men man får däremot mer produkter på marknaden. Det behövs inget diplom i idioti (erhm, förlåt menade i nationalekonomi) för att förstå att fler produkter än det finns folk som köper produkterna också leder till problem. Så Joakim har precis upptäckt en ny produktionsteknik, nämligen en robot som limmar fast skosulan med kroppen dubbelt så snabbt som en arbetare gör det, dessutom med bonusen att en robot aldrig behöver gå på toa eller på någons släktnings begravning eller vara närvarande när frun föder barn (robotar har varken fruar, makar, släktningar eller blåsor). Joakim har nu två val, antingen avskedar han hälften av sina arbetare och producerar i samma takt men ökar sin vinst genom att betala ut lön till ett mindre antal arbetare (eller pension eller sjukpenningar, ytterligare en fördel med robotar). Eller så kan Joakim ha lika många arbetare och dubbla sin produktion. Vanligtvis borde det senare vara det bättre valet då priset på skorna kan sänkas och därmed konkurrera ut rivaler. Självklart betyder dessa dyra maskiner att det blir svårare för ”småföretagare” att ta sig in på marknaden då dem inte har råd med nya maskiner. Dessutom går denna produktionsprocess inte att upprepa i all oändlighet, till slut kommer marknaden vara helt mättat på billiga skor, det kommer inte längre gå att få lika mycket vinst.

Automatiseringen ger också ytterligare ett problem i jakten på vinst och det är att varor blir mindre värdefulla. Det som skapar värde är arbete och om det krävs mindre arbete för att skapa en produkt så minskar värdet på produkten. När bruksvärdet går ner går också bytesvärdet (alltså) priset också ner. Så länge det finns konkurrens kommer företagen pressa ner priset för att deras produkter ska bli mer attraktiva än andras. Där av minskar vinsten. För en mer utförlig men lättförståelig genomgång av detta problem, så kan en läsa vad Kajsa Ekis Ekman skrivit om tidningskrisen http://www.etc.se/ledare/darfor-faller-lonsamheten-agarna. Samma problem kvarstår också att det finns fler produkter på marknaden än vad det finns folk som kan köpa dem.

Kriser innan var på grund av det fanns för lite av någonting, kriser under kapitalismen betyder att det finns för mycket av någonting. Men resultatet blir samma misär för folket.

I en kapitalistisk ekonomi finns det olika sätt att försöka hindra detta problem och få ekonomin att inte stagnera och kollapsa. Det ger oss också en liten historisk genomblick av ekonomisk historia för dem senaste ca 70 åren.

Ett sådant sätt är kenyansk ekonomi (som sossar brukar gilla) som försöka hindra problemet genom progressiv inkomst skatt som fördelar om pengarna från kapitalister till folket på olika vis. Kenyansk politik är ingen ändring av produktionsförhållandena (hur mycket än borgarna börjar skrika Östtyskland varje gång skatten på rysk kaviar ökar med 0.001%), utan bara av distributionen. Samma tendens om fallande vinst finns dock kvar och kapitalisterna kommer då också attackera skatten och välfärden i jakt på högre vinst. Följ denna länk för ytterligare kritik av kenyanism https://plagal.wordpress.com/2010/03/15/ernest-mandel-why-keynes-isnt-the-answer/

Joakim skulle helt enkelt vara tvungen att omfördela sin vinst till arbetarna genom att staten beskattade honom. Kenyansism och Socialdemokrati var populär efter andra världskriget eftersom ett sönderbombat Europa gav väldigt goda tillväxt möjligheter. Det ansågs därför av kapitalisterna lättare att kompromissa iväg sina vinster istället för att slåss om dem, eftersom det fanns så mycket vinst att vinna. Kenyansk och Socialdemokratiskt politik var också ganska populärt innan kriget, i till exempel USA under Roosevelts tid, som ett sätt att pacificera organiserade arbetare som insåg sin makt efter Ryska revolutionen.

Ett annat försök kan man se i Reagan/Thatchers ”lösning” på detta problem. Nämligen att öka vinsten genom att sälja ut alla offentliga institutioner så att företag kan göra vinst inom nya marknader, som till exempel sjukvården. Detta är ju självklart ganska jobbigt för folk som har sjukdomar som tvingas jobba för att kunna betala sina sjukhusräkningar och dö på sin arbetsplats (se Fredrik Reinfeldts politiska historia) eller om dem helt enkelt är för sjuka för att jobba, dö i sina hem eller på gatan när dem blir vräkta. Men vad gör man inte för att öka vinsten? Dessutom ser man till att driva ner folks löner genom att attackera fackföreningar, vilket ger högre vinst kortsiktigt men i längden bara spär på problemen. Hela konceptet var att ingen arbetare skulle ha några pengar kvar utan att allting skulle ut i ekonomin. Detta liknar minus räntan vi kan se idag, fast minus räntan är till för att vi ska konsumera istället för att spara. Men självklart sparar folk pengar i oroliga tider, det känns säkrare.

Man kan också globalisera företagen, genom att flytta produktionen till länder där lönerna är lägre. Låt oss säga att fackföreningens rörelsen i Sverige har blivit stark. Arbetarna i Joakims fabrik vill dubbla sina löner och har gått ut i strejk. Joakim vill inte ha mindre vinst, så han väljer att flytta sin fabrik till Långtbortistan där lönerna är en fjärdedel av vad dem är i Sverige.

Eller den klassiska Amerikanska lösningen, nämligen att bomba skiten ur ett land och så har man helt plötsligt utmärkta tillväxt möjligheter, genom att ta över det som tidigare var en marknad. Det finns mycket pengar i att bygga upp ett samhälle.

Eller så kan man helt enkelt äga allting inom en viss bransch ta ett monopolpris, eller tillsammans med andra företag bestämma ett monopolpris. (Dock har de flesta länder lagstiftning mot detta, till och med EU).

Eller så gör man som man gjorde i USA innan 2007. Man lånar ut pengar till alla! Helt plötsligt behöver man inte kompromissa mellan att sälja produkter och betala drägliga löner, helt plötsligt kan alla köpa saker dem egentligen inte har råd med. Resultat av detta kan vi se i finanskrisen 2007-2008 (som vi fortfarande inte återhämtad oss ifrån, men som dock många kapitalister såg som ett utmärkt tillfälle att expandera). Resultat av detta kommer vi nog antagligen (men förhoppningsvis inte) se i Sverige i en inte allt för avlägsen framtid.

Men inga av dessa ”lösningar” ändrar dem grundläggande motsättningarna inom kapitalismen. Alla dessa ”lösningar” har enorma konsekvenser på befolkning och naturen. Så den enda lösningen för ett drägligt liv för alla på jorden och för att undvika en total miljömässig katastrof är att organisera om produktionen och ta bort vinstjakten. Kapitalismen har spelat ut sin progressiva roll i världshistorien, det är på tiden att vi bygger något bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s